Idag är inte en sån dag

Vissa dagar är bättre än andra...Idag är inte en sån dag...Idag är en jobbig dag...Idag är en dag då Andréee får komma fram...Degen jäser, Grekiskt lantbröd...
Fast på vissa sätt har dagen varit bra. Jag var till läkaren på Previa i förmiddags. Hade tid kl.8. Dagen började lite stressigt fast jag gick upp tidigt för att hinna med utan stress...Men på något vis lyckas det hopa sig på slutet i alla fall...Mest pga av att vi bara har ett badrum och alla vill/behöver vara där samtidigt...
Jag kom dit precis på minuten.. Läkaren var bra och förstående, men det tar så på krafterna att sitta och förklara hur jag mår och varför..Det blir tungt hela dagen..Alla känslor kommer upp igen...De där om att  otillräcklig, de där om att jag inte fixar mitt jobb, det där om att jag inget är värd osv...Det är som ett moln av sorgsenhet svävar över mig resten av dagen..och jag blir trött, så trött....
Blev sjukskriven en månad till.
Sen var jag till optikern...Nya glasögon beställda..
Nu vill jag att ni ska veta att jag inte går omkring och känner mig värdelös...Bara i förhållande till mitt arbete och hur jag förväntas utföra det nu för tiden. Jag vet att jag VAR bra på mitt jobb...Men jag klarar inte av det nu...Det känns som jag aldrig mer kommer klara av det, inte där, inte hemtjänst..Och jag är väldigt mycket arg. Jag är så arg för att jag/vi blir så illa behandlade..Jag är arg för att jag ska behöva gå sjukskriven, att det ska behöva gå så långt...och det är ju inte jag som är sjuk egentligen...Det är jobbet som är sjukt...

Imorgon är en ny dag...Förhoppningsvis bättre..Den har i alla fall potential för det. Vi ska åka till de Norska skogarna och fira svägerskan. Ska bli skönt med lantluft och familj och lite bus i snön kanske.

Jakobergsskogen i vinterskrud

Vi fyller år samma dag, jag och svägerskan...Fast hon är ett år visare än mig..
Själv tycker jag det är skönt att jag har passerat 48...Herregud, vad de siffrorna är jobbiga...28 var jobbigt, 38 var jobbigt...konstigt nog känns det bättre fast jag är ett år närmare det där jämna året..

Nej...mammaplikten kallar...Dags att läsa bok..

Jag står bara still och lyssnar...

Nu har det gått drygt tre veckor sen jag skrev sist. Jag är helt överväldigad över hur många som har läst det inlägget och som hört av sig och känner igen sig. Det är egentligen inte förvånande men ändå en bekräftelse för mig. Att jag inte är ensam i mina känslor.
Jag ringde min vårdcentral och pratade med en sköterska som ordnade en tid åt mig den 23 december hos en kurator.
Fredagen innan åkte vi till Norge. Det hade vi bestämt sen förut. Det var skönt att komma hemifrån, här ifrån. På måndagen åkte jag hem själv eftersom jag skulle till kuratorn på tisdagen. Ju närmare Karlstad jag kom desto mer ökade trycket över bröstet... Det var länge sen jag känt mig så ensam.
Innan jag skulle till kuratorn så hann jag irra runt på Elgiganten och köpa några julklappar..
Hos kuratorn kom vi fram till att jag behövde komma till Previa, företagshälsovården, eftersom mitt "problem" är arbetsrelaterat. Hon ordnade också en akuttid hos en läkare så jag fick min sjukskrivning förlängd. Han sjukskrev mig till den 25:e januari och det var en sån lättnad. Jag har blivit så otroligt fint bemött av alla dem jag pratat med på vårdcentralen. De har lyssnat och trott på mig. Jag vet inte vad jag hade väntat mig riktigt..Jo, jag trodde de skulle himla med ögonen , sucka, tycka att det var ett jävla gnäll på mig, klappat mig på axeln och skickat tillbaka mig till eländet...  För det är ju så jag upplever att cheferna upp i leden bemött mig...Och arbetsmiljöverket som valde att tro på arbetsgivarens solskenshistoria om "förbättringsarbetet" de har gjort/ska göra...
Jag åkte tillbaka till Norge och firade jul. Annandagen åkte vi hem igen.
Vad gör jag på dagarna då...Vet inte riktigt vad jag har gjort...Försöker se till att gå ut och gå. Tänker. Läser. Vilar. Men nu har min terapeut Andréeee kommit ut ur skafferiet...Jag vet inte varför men det är en slags terapi för mig att baka.. Har gjort pruttlimpa (filmjölksbröd), polarbröd (typ), bröd i lergrytan..Satt en surdeg, min första, för några dagar sen, som jag nu gjort en deg på som jäser...Ska bli baguetter...Bakade inget igår..Men i natt när jag inte kunde sova hade jag gärna haft ett samtal med Andrée...Bara det att våra samtal är ganska högljudda och jag vill inte väcka familjen...eller grannarna...Fast det är Andréeee som låter..Jag står bara still och lyssnar och tittar på degen som far runt och runt och runt...
Igår var jag till Previa och träffade en sköterska där. Där blev jag också så fint bemött. Hon lyssnade, förstod, benade lite, gav mig lite frågeställningar att fundera över. Fick en tid hos läkare där som jag ska till innan sjukskrivningen är slut.

Lergrytebröd

Men jag går hem skamsen....

Igår kände jag att jag hade en förkylning på gång...Kände mig febrig, matt, hängig och det raspade i halsen. Idag när jag vaknade kl. 5.20 så kände jag mig bättre...Gick upp, satte på kaffe, gjorde morgontoalett, klädde på mig, satte mig och skulle äta frukost, då knöt det sig i bröstet. Det gör det ganska ofta när jag ska till jobbet...Jag brukar försöka tänka bort det, tänka positiva tankar, tänka på dem jag älskar, tänka på vad jag ska göra sen efter jobbet osv... Nu tänkte jag "Det är bara några dagar...bara tre dagar, sen ska vi åka till familjen i Norge och fira jul (Ja, inte för att jag vet om jag får semester, men några dagar ska jag i alla fall hinna vara där..), bara tre dagar, det klarar du Berit...Det kanske är lugnt på jobbet, det kanske flyter på...." Men det gick inte...Jag började hyperventilera och tårarna strömmade... Och mitt i det tänkte jag "Herregud vad det är länge sen jag grät sist..." (Om man inte inberäknar glädjetårar, kärlekstårar och sorgliga filmer...)Ändå känner jag mig gråtfärdig nästan varje dag jag jobbar...Men jag biter ihop, jobbar på och hoppas att jag får gå hem i tid...Hem till det som är viktigt och värdefullt...Hem till dem som jag fräser åt, som jag blir irriterad på...Hem till dem som får höra "Nej, inte nu..mamma orkar inte..", "Men snälla tjata inte, mamma har haft en jobbig dag...", "Kan ni ge er då, jag orkar inte höra er...", "Måste ni vara så högljudda!!",  "Men kan ni vara TYSTA!" , "Låt mig vara IFRED en stund!"...Nej, jag är inte stolt över mig själv...Jag har världens finaste familj...Jag vill vara tillsammans med dem, jag vill göra saker med dem, jag vill vara engagerad..Men jag orkar inte...Jobbet tar all min energi, tanken på det och när jag är där...Det är många år sen jag slutade att ta jobbet med mig hem...men nu förföljer det mig...När jag är ledig en dag är jag bara trött och inspirationslös..Den andra lediga dagen kan jag börja ha lite energi igen och börjar tänka och planera vad jag ska hitta på...Tredje dagen är jag troligtvis på jobbet igen, och blir urlakad..kommer hem sur, ledsen, uppgiven, ilsken...och allt faller platt...

Det finns så mycket som jag egentligen vill göra...Jag sätter upp mål, jag smider planer...Men hur ska jag orka...Hade vi inte behövt min lön så hade jag sagt upp mig för flera månader sen...Det finns ingen värdighet som det är nu..Varken för personal eller kunder (vårdtagare). Jag känner mig kränkt av min arbetsgivare...Jag känner mig kränkt för att ingen chef reagerar på att vi inte får vår rast...Om det hände någon gång , men inte när det sker flera gånger i veckan. Det är nonchalant att inte göra något åt det, att bara tänka på ekonomin och skita fullständigt i oss...Vi som bara har en halvtimmes rast per dag, på den ska vi äta, gå på toa och dricka kaffe... Jag vet att jag ska vara solidarisk med min arbetsgivare...Jag har varit det..Jag har kämpat på, jag har stressat fram, avstått från rast, hållit humöret uppe...Vad har jag fått för det?..Tja, i somras fick jag ansiktsförlamning...Tack så mycket! Och nu har jag fått nog...Jag orkar inte, jag kan inte...Jag ska vara solidarisk och inte prata negativt när min arbetsgivare börjar vara solidarisk mot mig...

Min arbetsgivare basunerar ut att "vi vill skapa värdefulla dagar för våra invånare...." Ja inte för oss som ska utföra tjänsten i alla fall...Våra dagar behöver tydligen inte vara värdefulla...Och vem ska skapa värdefulla dagar för mina barn, nu när jag inte orkar? Skolpersonalen?! De orkar säkert inte de heller....

Det här är två och en halvtimmes jobb...

Min arbetsgivare gör mig till en människa jag inte känner igen... Jag orkar inte känna empati..Jag känner men slår det ifrån mig, jag orkar inte ta mig tid (jag hinner inte heller), jag orkar inte se, jag orkar inte lägga en tröstande hand på en gammal, trött och ledsen hand..Jag orkar inte få någon att känna sig lite bättre till sinnet, jag orkar inte ge en kram, jag orkar inte göra det lilla extra, som för mig var viktigt förr...Förhoppningsvis gör jag det jag ska, men kanske inte alltid...Jag orkar inte sitta ner i en halvminut så det åtminstone ser ut som om jag inte har bråttom...Och varje dag krymper det mig..Jag lägger skuld på mig själv. Vad gör jag för fel? Varför hinner jag inte med? Varför känner jag så här? Varför är det så här? Är jag så lite värd? Är mitt jobb inte viktigt? Är inte mina gamla viktiga? Jag är egentligen en lugn, stabil och harmonisk människa...Varför känner jag mig som en virrpanna? Jag måste kolla mitt schema om och om igen för att vara säker på att jag gjort det jag skulle, varit till dem jag skulle...Ska ett jobb vara så här? På något sätt inbillar jag mig att jag borde känna mig berikad och nöjd över det jobb jag utfört...Jag borde få gå hem och känna mig pånyttladdad med energi, stolt över min arbetsdag..Över att jag skapat en värdefull dag för några människor...Men jag går hem skamsen...Jag går hem med sorg och ilska och tårar som vill ut...

Idag när jag har varit hemma har jag också känt mig skamsen. Egentligen är jag ju inte sjuk..Jag har till och med skrattat...men det gör ont i bröstet...Men jag känner skam för att jag inte varit på jobbet,  för att mina arbetskamrater kanske fick en ännu jobbigare dag bara för att jag var hemma, för att jag borde göra min plikt, jag borde bita ihop...Imorgon är jag också hemma...På torsdag vet jag inte..Kanske kan jag samla ihop mig...

Bara så ni vet...om ni inte ser den...så finns den...

Om du vill...så finns det alltid en anledning att må dåligt....men det gäller även motsatsen...om du vill må bra...så finns det alltid en anledning till det med...Och jag väljer att må bra...Jag har tänkt skriva länge...men det är nästan skamligt att må bra...att må riktigt bra...att komma ut ur garderoben som en happy skit...

Soluppgång midsommardagen

Jag drabbades av ansiktsförlamning eller Bells pares som det heter med finare ord för ett par veckor sen...och jag kunde ändå inte tänka: VARFÖR JAG!?!? Jag var bara så j-a glad att det inte var stroke...att det inte var värre...att inte det syntes så hemskt mycket...Jag tror att det berodde på stress, både från jobbet och hemifrån, både positiv och negativ...stress alltså...
Jag gjorde ett val i år...att välja glädje, att välja att se det positiva...Jag har gjort det förr också men nu är jag mer bestämd...det är lätt att falla dit, i gamla negativa banor,,,"om bara inte...om bara jag hade...om bara jag kunde..." osv....Men helt ärligt...Varför skulle inte jag kunna? Varför skulle det inte vara möjligt för mig?
Och ja...Jag är inte alltid den mest positiva på mitt jobb...För att det är lättare att falla in i gamla banor...Men ändå så lyser det en j-la sol inom mig, som bara spritter och hoppar och är så glad hela tiden....
Bara så ni vet...om ni inte ser den...så finns den...
Och jag har kommit en bit på väg genom att inte vara rädd för andras känslor...Det här kanske låter jättekonstigt för er som aldrig har problem med att uttrycka vad ni känner, för er som inte tänker på hur det ni säger ska tas emot av den ni säger det till...Nej, jag menar inte att du är en okänslig för andras känslor för att du inte tänker i ett halvår på hur personen du vill säga något till ska ta emot det....Jag menar att min önskan är att bli mer direkt...Och jag är på väg...Och det är jag också glad för...Och jag är tacksam och glad för att det finns människor som bryr sig om mig....Grannar som kom med blommor och vänner som tog hand om våra barn, när jag drabbades av ansiktsförlamningen och människor som ringde och skrev och brydde sig om. Kärleken här hemma. Människor är goda!
Allt kunde ha varit så mycket värre....så varför älta? Jag väljer att vara tacksam att det inte var värre...
Nu har nästan hela snedheten gått tillbaka och jag har bara min naturliga snedhet kvar, arvet från min far..

En del av glädjen beror kanske till viss del på min Forever Living karriär...att jag börjar söka utvägar till något annat än mitt nuvarande lönearbete....Jag är fylld av idéer och planer...En del kortsiktiga och en del långsiktiga...I vilket fall så är det så roligt...I augusti ska jag till Stockholm på Success days och matas med en massa nyheter...Jag älskar ju att utvecklas, gå på föreläsningar/utbildningar...älskar när livet rör sig framåt....med det inte sagt att jag inte älskar att lata mig en hel dag....Det är dit jag vill komma...Att jag själv får styra över vad jag ska göra med min tid och när jag ska göra...Kanske jag kommer dit en dag...vem vet?! Kanske du med!

Smiiiiile forever

Från en granne

Från en annan granne

Sean Banan och morsdag

Började dagen med smootie...inget kaffe på sängen här inte....av två anledningar..min käre åkte och jobba nångång i ottan och var hänsynsfull nog att inte väcka mig....och för att jag just nu inte dricker kaffe eftersom jag detoxar....
Men min käre kom hem och körde mig och LilleW till simskolan.  Jag simmade några längder. Sen gick vi in till stan....LilleW åt en glass och jag en banan...olika falla livets lotter... Vi tog bussen hem. Gick och rösta i EU valet åt mamma och mig. Jag lagade mat. Ettan som åkte in till stan när vi kom hem, kom med morsdagpresenter...En mugg och en ljusstake....Han fick hjälp av ett par tjejer att välja. Tjejer kan!
Så blev det till slut dags att åka till Mariebergsskogen för att se Sean Banan med LilleW och LillaY....Nu är han min idol också....så rolig och så bra budskap till barnen. .även oss vuxna.
Efteråt blev det banan t-shirt och autograf och foto
En fin morsdagspresent att se lyckan i LilleW's ögon....och modet att gå fram igen och säga "Hej!" Och Sean svarar "Heeej kompis! Var det något du glömde?"
Som sagt han är en fin människa bananen.

Jag hann med att plocka liljekonvaljer och åka hem till min mamma innan jag kom hem och fick ta mig grönt te i min nya fina mugg.

Nu förtjänar jag en stor kopp te,,,

Ut på tur aldrig sur trots skur

Det är tur jag har både jobb och barn så jag får motion.....
Har nog cyklat några kilometer på jobbet och till och från jobbet...Inte för att jag har något långt...Dagen på jobbet har gått i ett, fast rasten hanns med lyckligtvis...
Slutade kl.16 och cyklade hem i blåsten...In och slängde i mig lite kaffe och ett par hårdbrödmackor. Utfodrade barnen med lite mellanmål och sen iväg på till bussen för att åka till racketcenter...Jag kollade flera gånger vilken buss och vilken tid via dator och karlstadbuss påstod att bussen härifrån skulle gå direkt till racketcenter...Men se det gjorde den inte utan svängde in där jag inte tänkt mig...Så det var bara att hoppa av och promenera nån kilometer...Det var inte så långt men längre än vad jag hade lust med. Ettan gick till racketcenter och jag och LilleW till Willys för att köpa lammstek...plus lite annat naturligtvis..Något annat går ju inte ann...
När Ettans träning var färdig åkte vi in till stan och gick på Subway och käka kvällsmat...Och sen tog vi bussen hem...Jag såg verkligen framemot att få slänga mig ner i soffan...Då upptäckte vi att Ettan glömt sitt racket på Subway...Jaha..Bara att ta cykeln in och hämta, medan LilleW duscha...
Nu förtjänar jag en stor kopp te och Greys Anatomi...LilleW sover som en stock och det kommer säkert jag med att göra...

Varje dag...

Det här var jag….

Det här är jag….Det var jag…Julafton 2007 och sommaren 2008. Det är som en annan tid. Ett annat liv. Men ändå inte så långt bort. Och ibland är jag där. Ibland så glömmer jag bort att det där inte är jag…längre…fast det är jag…med samma tankar…...Oftast är det till denna person jag letar kläder…jag har lite smått vågat mig på att gå förbi storastorleksavdelningarna…och vågat mig på att leta kläder på andra delar utan att tro att någon ska fnissa bakom min rygg…
Den 21 april är det 5 år sen jag opererades…Jag är faktiskt ganska stolt att jag klarat mig hit där jag står idag.Tittade på Biggest Looser igår och började minnas hur det är att leva i en så stor kropp, därför var jag tvungen att leta upp gamla bilder. Jag måste se…Var jag så stor? Ja, det var jag visst…I omklädningsrummet på jobbet hänger min gamla jobbjacka i storlek 5XL. Jag provade den en dag. Det är helt obegripligt att den knappt gick att stänga..och att det var problem att hitta en jacka till mig som passade. Det är ganska pinsamt, det är sånt man förtränger och går hem och tröstäter över…Och föraktar sig själv.
Men…Nu har jag tagit mig hit där jag är nu och nog fasen ska jag väl lyckas med resten också!